Sju decennier på landslagsnivå

En av svensk bowlings största legender är Magnus Johnson. Under sju decennier har han varit på landslagsnivå, först som spelare, sedan som tidernas mest framgångsrika förbundskapten och nu som förbundskapten för Spanien på VM i Dubai. Men allting började några mil utanför Helsingfors 1968.
- Det var på den tiden, det fanns bara landskamper, och mästerskap. Men då hade man, sedan en ganska lång tid tillbaka, en landskamp för U23 mot Finland. Hemma ena året och borta nästa. Jag ansågs vara ganska lovande. Jag fyllde 17 år samma dag som landskampen gick, säger Magnus Johnson.

Redan från start var den unge talanger från Stockholm och visade framfötterna.
- Jag var faktiskt bästa svensk, det var en finne som var bättre än min. Det var verkligen fantastiskt och som bästa svensk fick jag en fantastiskt tjusig tårtspade med silverstämpel, säger han.

Med en sådan bra start fick Magnus Johnson fortsatt förtroende i landslaget in på 70-talet och en ytterligare en minnesvärd seger i vårt östra grannland.
- En grej som är kul var att vi vann 8-mannalaget på i Tali på EM 1977. Där kan jag fortfarande gå och skryta om att vara regerande mästare. Det är en mest en kul kuriosa-grej, i övrigt minns jag inte så mycket av det. Men att vi fick stryk i 5-manna av Frankrike med en pinne, det kommer jag ihåg ännu bättre. Det var riktigt grymt. Då räknade man ihop alla 6 gånger 5, 30 serier och så får man stryk med en pinne. Vi mötte Frankrike i sista serien, för säkerhets skull. Det är nog bland de bittrare minnena, även om det är en stilig silvermedalj, säger han.

Roligare var det då på Europacupen för lag 1981 i Rom, under Magnus Johnsons tredje decennium som landslagsspelare.
- Det var Tony Rosenqvist, Mats Karlsson… den vann vi ju, det var samma sak där. Av en ren händelse så mötte vi Italien i sista matchen och vinnaren där skulle vinna Europacupen, och det gjorde vi. Det var en jäkla tight match. Men övriga minnen, glada minnen, det måste jag nog säga att jag har haft som coach för Sverige. Det står minst lika högt i kurs, det står på gränsen till högre, det gör de nästan, säger han.

På 90-talet blev Magnus Johnson förbundskapten för det svenska landslaget och minns ett otroligt 1997.
- Först hade vi ett fantastiskt EM i Nottingham 1997. Backe och Blixt som vann VM guld i 2-manna 99. Sen gjorde vi det där 5-manna-”grunkan”, jag tror vi var på 17e eller 19e plats efter första dagen Efter en och en halv serie var vi etta med så mycket att ingen kunde komma ikapp. Det var helt sanslöst, vi bara defilerade hem sedan. Vi var ju jättegriniga efter första dagen. Vi har varenda ”pellejöns”-nation framför oss. Sen var det bara som ett vattenfall av strikeföljder på en gång dag 2. Det var en fullständig metamorfos, det var helt osannolikt. Vi blev ju faktiskt bästa nation det VM:et, berättar han.

Det blev inte sämre under nästa decennium. Även på 2000-talet, med Magnus Johnson som förbundskapten, samlade det svenska bowlinglandslaget på sig medaljer av ädel valör.
- Malaysia 2003. Där fick vi ju tre guld! 2-manna, 5-manna och så ”Linus” i All-event. Sen blev det 2-mannaguld igen 2006, som var det sista guldet. Jag kunde dra mig tillbaka som coach på VM som obesegrad i 2-manna. Det är nog svårslaget med tre raka VM-guld, berättar han.

Det blev ytterligare ett blågult guld för Magnus Johnson, 2007 i Monterrey, som förbundskapten för damlandslaget när de tog guld i 3-manna. Framgångarna uppmärksammades på Idrottsgalan, men utan något pris där.
- Tre gånger var jag, med mina guld-lag, på idrottsgalan, med nitlott varje gång, säger han.

Efter tiden som framgångsrik svensk förbundskapten har Magnus Johnson fått flera erbjudanden från andra, lite mindre framgångsrika, nationer inom bowlingvärlden och just nu är han förbundskapten för Spanien.
- Det är naturligtvis inte lika glamorösa minnen där, men samtidigt är det roligt att var så här uppskattad, och i alla fall efterfrågad, även på äldre dagar. Jag har en jättebra relation med förbund och spelare. Det känns meningsfullt och roligt, i alla fall. Spanien, de är ingen toppnation, men de är ändå i det mellanskiktet. De tillhör inte de bästa, men de tillhör inte de sämsta heller. Potentialen finns för att kunna ta en medalj, då ska det stämma, men det är inte omöjligt, säger han.

Under dessa sju decennier på landslagsnivå har Magnus Johnson sett sporten förändras. Från att vara en ren precisionsidrott till någonting mer där fysik, material och underlag har utvecklats någonting enormt.
- Den är ju i mycket högre grad fysisk idag därför att det kräver att du kan sätta mer fart på bollen, och rotationer. Hade man kommit på det då hade det inte funkat. Du kanske hade varit framgångsrik på någon enstaka tävling och totalt ”jordgubbe” på alla andra, på de förutsättningarna. Det är hela tiden förutsättningarna som skapar kraven, som formar kraven, får man ju säga, säger han.

Hos någon som har levt så länge på landslagsnivå finns otroliga mängder rutin och kunskap, så mycket att det är svårt att sätta ord på.
- Jag kan nog inte konkret uttrycka det. Det är nog en samlad erfarenhet, både på och bakom banorna. Man vet att det inte är någon idé att jaga upp sig direkt, man får försöka att sakta men säkert anpassa sig, och inte jaga upp sig på en gång för då kan man förstöra för resten av mästerskapet. Man får veta vilka knappar man ska trycka på, och inte sätta igång med någon instruktionsverksamhet. Att man får försöka trycka på de där knapparna som man tror sig veta att det finns en väg in i det rätta, utan att vara för drastisk. Och försöka, smygvägen, att få spelarna att förstå och göra det man menar, säger han.

Vad är det som har gjort att du har hållt på så här länge?
- Helt enkelt för att jag tycker att det är fantastiskt roligt. Jag har flera intressen men bowlingen är definitivt det största. Det är klart, har man hållt på så här långe är det inte så konstigt att de vänner man har, de kommer ju från bowlingen. Det är vänner och bekanta, och sådana där som man gärna umgås med. Det är inte konstigare än så, och det tror jag många andra kommer säga också, om du frågar, säger han.

Den där tårtspaden som en ung talang fick 1968 på en u-23 landskamp i Finland, den i silver. Den används fortfarande, även efter sju decennier på landslagsnivå.
- Varje gång jag får tårta på födelsedagen, det är ganska ofta jag får det, då försöker jag använda den. Den har blivit lite krokig faktiskt, säger Magnus Johnson.