Hoppa till sidans innehåll

Månadens mästare: Jenny Wegner

09 JAN 2020 08:35
Världsmästaren i dubbel, tillsammans med Josefin Hermansson, ville inte ens åka till VM i Las Vegas där hon tog guld. - Jag vägrade packa ihop mina klot. Jag gick in i omklädningsrummet och bara: "Nej, jag åker inte", säger Jenny Wegner.
  • Skapad: 09 JAN 2020 08:35

I somras blev 25-årige Jenny Wegner från Perstorp världsmästare för första gången. Tillsammans med Josefin Hermansson slog de ett koreanskt par i finalen med ett par enorma strike var. Efter den bragden har världsmästarparet blivit nominerade till både Årets lag på idrottsgalan och Jerring-priset. Den högt pendlande skånskan kan dock inte beskriva hur det är att bli världsmästare.
- Nej, jag hade kanske kunnat beskriva det om jag hade förstått det själv, tror jag. Då hade jag nog kunnat beskriva det. Det är ju så att vi förberedde oss inför VM, spelade VM, det gick väldigt bra för hela laget, sen kommer man tillbaka till det vanliga livet, förutom Jerringpris-nomineringen och det här. Men allt annat är det samma. Det är inte så att man går och tänker på det varje dag. Nej, det är svårt att ta in.

Det har inte sjunkit in att du är världsmästare?
- Nej, jag tror inte det. Det kan ju komma över mig ibland, speciellt när jag tittar på det. Jag har bara tittat på det tre gånger tror jag. Jag blir ju jättenervös av att kolla på det. Jättenervös. Vilket jag inte var där. Tänk vad mycket fel jag hade kunnat göra där. Sådana dumma tankar som kommer upp där. Så någonstans finns ändå den här, shit, vi vann VM. Men det är ändå svårt att ta in.

Världsmästarna Josefin Hermansson & Jenny WegnerHur känns det då när du tittar på det?
- Jag blir jättenervös, svettig… det är klart att jag var lite nervös där och då också, men då var man så fokuserad. Men nu när jag kollar på det i efterhand tycker jag att det är jättejobbigt. Tänk om jag hade fått någonting under skon och trillat, typ sådana grejer, då hade vi ju inte vunnit VM.

Men du har ju vunnit VM…
- Ja, det blev ju så. Det är en konstig känsla när jag tittar tillbaka på det.

Hur kändes det när du var där?
- Det var ju väldigt stor lättnad. Det hade varit fokus vartenda slag under flera dagar och extra mycket då under finalen. Men det var också, de uppe på läktaren stod och grät, men jag fick inte fram några tårar. Jag vet när vi satt i bilen på kvällen, så satt vi och lyssnade på musik, då började jag. Det kom till och från att jag insåg att vi hade vunnit, och lite när vi gick upp på prispallen. Då blev jag också lite så, det darrade lite i läpparna.

Hur länge har du drömt om att stå där uppe på prispallen?
- Alltid. Ända sedan man var liten. Det var en sådan här självklar grej att säga, att jag ska bli bäst. Men man har ju alltid drömt om det. Att det sedan ska bli verklighet, det är jättekonstigt.

När bestämde du dig för att bli bäst i världen?
- Bra fråga. Inför varje mästerskap förbereder man sig allt vad man kan, och jag kände innan mästerskapet att jag inte har den formen jag vill vara i, och jag tränade, tränade, och tränade. Jag har aldrig tränat så mycket inför ett mästerskap. Även när vi åkte dit kände jag att jag inte hade den formen jag vill ha. Även om mitt mål var att ta ett VM-guld, oavsett vilken distans, så hade jag en osäkerhet. Jag hade inte det spelet jag vill ha, vilket kanske var bra, det blev ju bra. Det var jättesvårt att se att jag skulle vara med och ta en VM-medalj, eftersom jag hade den känslan jag hade. Jag vet inte om det var att jag satte väldigt stor press på mig själv, det var ju det viktigaste i min värld just då. Jag vet inte riktigt när jag bestämde mig.

När bestämde du dig att du skulle satsa på bowling då?
- Jag tror det var, redan när jag var 15, då när jag spelade mitt första EM. Jag fick lite förklarat för mig att jag mest blev uttagen för att se och lära. Jag var yngst i laget, minst erfarenhet. Det blev jag väldigt irriterad på. Jaha, de andra är med för att de har chans att ta medalj, och så får jag höra att, "vi tog främst ut dig för att se och lära".

Då tränade jag som fan, för jag ville också vara en av de som hade chans att ta medalj. Då blev det ju fyra av fem guld, så det var ju bra. Haha. Jag tror att det var efter det som jag kände att, det jag bestämmer mig för, det är upp till mig, vad jag tränar, hur jag sen kommer prestera, allting är upp till mig. Det är faktiskt jag som kan bestämma. Så det var lite där jag kände att, jag kan detta.

Hur har du fortsatt efter det, vad har du haft för mål?
- Jag har haft ganska kortsiktiga mål, det har alltid varit nästa mästerskap, och bara det. Sen hatar, jag tror det att det är det som driver mig, jag hatar när någon är bättre. Jag blir jätteirriterad. Så jag vill ju verkligen vara bäst. Jag tror det är det som driver mig väldigt mycket.

Hur uttrycker det sig när någon är bättre än dig? Jenny Wegner
- När jag kommer hem från en tävling och det inte har gått som jag har velat. Jag kan vara irriterad flera dagar, det är jättejobbigt. Men samtidigt värt det, för att jag vet att jag kommer träna hårdare till nästa gång, och göra det på ett annat sätt. Sen om det går vägen eller inte… men jag försöker alltid att utvecklas och bli bättre.

Vad är nästa mål?
- Nästa mål är EM. Det är såklart, jag måste ju först bli uttagen, men om jag blir uttagen är det medalj i alla distanser. Sen är det guld sen. Jag tar lite bit för bit, så först är det att ta sig till finalen på distanserna. Sen är det klart att jag vill gå efter guld.

Jag har sett dig spela ett par finaler, spela ankare i landslaget och sådär. Du går alltid upp med en ganska stor självklarhet och självförtroende. Vart kommer det ifrån?
- Det vet jag inte. Det är ju så, jag har ju väldigt stor vinnarskalle, och även om jag inte är hundra procent i form, eller där jag vill vara, så försöker jag verkligen bara ta ett slag i taget, och när jag gör det. Jag hamnar ju i ett fokus, och det kanske är det som ser väldigt självsäkert ut.

Kolla på de sista slagen i finalen på VM. Du tvekar ju inte en sekund, du bara smäller dit dem.
- Jag vet inte var det kommer ifrån. Jag har alltid gillat pressade läget, jag tycker det är skitroligt, så länge det går vägen. Haha. Nej, jag vet inte, det är väl för att, om någon har frågat mig, oavsett om det är matcher eller mästerskap, vill du vara ankare så är det: ”ja”.

 

Varför? Vad är det som är roligt i den situationen?
- Jag vet inte, det är väl för att, just för att man kommer in i ett annat fokus. Eller jag gör det i alla fall. Då när det är, ”OK, detta är allt eller inget”. Det är en helt annan känsla i kroppen. Jag gillar det. Det är också det, när man är i sådana lägen, att det kan också bli det värsta man någonsin har gjort. Men om man jämför det med att faktiskt sätta slaget och klara det, alltså, det känslan är helt otrolig.

Kan du beskriva den?
- Nej, det kan jag inte.

Om vi backar tillbaka till när du började spela bowling. Du har ovanligt mycket rotationer för att vara tjej?
- Speciellt på den tiden. Jag började bowla när jag var typ 6 år, pappa har alltid ägt bowlinghall så jag rullade väl lite klot innan dess, men jag var väldigt noggrann som liten. Jag skulle ta mina steg och jag skulle släppa rätt. Jag gick, en, två, tre, fyra och släppte. Pappa har alltid varit lite emot det här, som då var det typiska dambowlingen, så han har alltid stått och drillat en att slå hårdare, mer rotationer. Alltid, vartenda slag.

Hur kände du inför det?
- Jag ville också slå hårdare och ha mer rotationer. Min bror bowlade också då och han var väldigt duktig för sin ålder. Jag spelade ganska mycket med killar då också, och se dem stå där och skruva, det är klart att jag också ville det.

Visste du om att du spelade annorlunda jämfört med de flesta andra tjejer?
- Ja, det visste jag. Det var ju ingen som spelade som jag gjorde. I den här regionen i alla fall. Så det visste jag.

Jenny WegnerVad fick dig att fortsätta vilja vara annorlunda?
- Eftersom jag började bowla så tidigt så blev jag ganska snabbt, ganska bra, för min ålder. Jag fick ju börja spela i A-laget i Perstorp när jag var tio, elva, jag var jätteliten. Där spelade en som har varit uppe i landslaget innan, för en herrans massa år sedan. Det var jäkligt coolt att få spela med henne, och vi spelade alltid par. Sedan kom jag upp och bytte till Spader Dam och då spelade jag mycket med Helén Johnsson och sådär. Det var ju hela tiden att pressa mig själv att bli bättre än henne, och bli bättre än henne.

Det är det som har varit drivkraften, att bli bättre än henne, att bli bättre än henne, på varje nivå?
- Ja, det har alltid varit så. Jag har haft ganska kortsiktiga mål och det har varit ganska viktigt för mig att nå dem väldigt snabbt. Men jag är väldigt glad att jag hade dessa inom laget, även om det var seriematchen som var det viktigaste så var det ändå att jag måste utvecklas för att komma upp på deras nivå och sedan ännu högre.

Vilka är det kvar som du behöver bli bättre än?
- Nu är det så mycket tävlingar och mästerskap hela tiden att det varierar hela tiden och jag vet om att, är jag i bra form, så kan jag spela mot vem som helst. Sedan vet man inte om det kommer gå vägen, men jag har ändå, jag vet att det finns någonstans. Sedan är det inte ofta det går som planerat. Men jag vet att det finns någonstans.

Där är ju självförtroendet. Hur vet du det?
- Jag vet inte.

Hur många timmar lägger du på träning?
- Det är väldigt varierande. Nu i december har jag inte haft någonting speciellt. Jag har tränat mest för att hålla igång det och träna in lite nya grejer. Men det är inte så att jag känner att jag måste till hallen varje dag, vilket är väldigt skönt. Inför mästerskap är det varje dag.

Hur mycket är det då varje dag?
- Allt mellan en och tre timmar. Lite vad jag själv känner för. Som det var innan VM så var det sommaren, eller det var väldigt varmt i alla fall, då åkte jag ju själv. Det var ju stängt i hallen, och jag kunde stå där i flera timmar för att jag hade sådan panik. Sista dagen, samma dag som vi skulle åka, jag vägrade packa ihop mina klot. Jag gick in i omklädningsrummet och bara: "Nej, jag åker inte". Jag ville inte åka. Men där tränade jag väldigt mycket.

Vad var det du letade efter?
- En känsla. Mer än så kan jag inte säga. För pappa, han tränar mig en del, han sa: "Jag fattar inte vad det är du letar efter, det ser bra ut". Men jag kände att jag hade helt fel känsla, jag hade inte det här "flowet" jag letar efter.

Hittade du den här känslan när du sedan kom till Las Vegas? Jenny och lillasyster Cajsa Wegner
- Nej. Vissa slag hade jag det. Men inte så mycket som jag hade velat. Jag hittade det några veckor efter jag kom hem från VM, men just under VM fick jag verkligen kämpa och verkligen fokusera varje slag. Det var jättejobbigt. Så att nej. Jag var inte där jag ville vara.

Men ändå så vann du VM-guld.
- Jag spelar väldigt mycket på känsla, det måste kännas rätt. Det kanske inte är jätteviktigt om man har gjort alla förberedelser. Men i min värld så känns det verkligen som om det var någonting jag fattades.

När du hittade det sen, hur känns det?
- Jättelätt. När jag inte har det, känns det som det är väldigt tungt att bowla, fysiskt. Men när jag är ”rätt” känns det som jag knappt behöver anstränga mig för att bowla, det är jätteskönt.

Hur gör man för att hitta det oftare?
- Bra fråga. Eftersom vi bowlar så mycket alltid. Jag tror aldrig man kan komma ifrån att hamna i de här svackorna. Jag skulle vilja säga att jag kanske tränade för mycket inför VM, att jag försökte pressa mig till någonting som hade kommit mer naturligt om jag hade lugnat mig lite. Kanske inte tvinga fram någonting.

Men om du ska vinna fler VM-guld, om du ska ta ett steg till, är det den här känslan du behöver ha oftare?
- Ja, men det är det ju. Samtidigt måste jag ju lägga grunderna till tekniken också. Jag måste kunna variera från att spela väldigt mycket bakom, hårt eller löst, och väldigt mycket in. Allt det måste ju också falla på plats och man måste ha gjort den träningen. Men just den känslan tror jag är viktig. Förutom den här gången, men då hade jag gjort väldigt mycket förberedelser.

Hur tränar du, för att det låter som det är någonting mentalt.
- Jag tränar ju ingenting mentalt. Jag tycker inte om att tänka så mycket. Just det här, tänka på känslor, jag gillar inte att tänka, jag vill bara vara. Om jag tränar tillräckligt mycket så kommer det.

Ja, sen kan man nog aldrig bli bättre. Jag provade det här fokusbandet. Det är ju sådana grejer jag redan gör. Innan jag går upp och ställer mig på banan vet jag redan vad jag ska göra. Jag tror jag har det lite i mig, sedan kan man ju alltid bli bättre. Men det är ingenting jag känner att jag behöver lägga ner mycket tid på.

Vad är det du känner att du behöver lägga ner mycket tid på?
- För att känna mig säker så är det timmar på banorna. För att jag ska få det självförtroendet som jag vill ha. Sen vet jag också att jag måste lägga på mer fysträning. Men just för att få den här känslan på banorna är det timmar i hallen.

Finns det någon logg på hur många timmar du har tränat?
- Nej, vi har ju haft lite inom landslaget att vi ska föra träningsdagbok. Jag var duktig på det ett litet tag. Men det är ingenting jag känner att, jag kan skriva ner vad jag har tränat på och varför, men varje träning, nej. Så nej, jag vet inte hur många timmar.

Så hade du inte känslan när du vann VM-guld?
- Nej, vissa slag hade jag den, men långt ifrån alla.

Är det därför du känner dig nervös, och inte kunnat landa. Du kände inte att du var ditt bästa jag när du vann?
- Jag tror att det är lite så. För första gången jag kollade på VM-finalen i efterhand så kollade jag enbart för att kolla tekniken. Hur den såg ut. Jag kollade inte för någonting annat utan det var bara mina slag och vilken skillnad det var på slagen, jämfört med idag, och hit och dit. Så jag tror att det har lite med det att göra.

Jag känner mig ändå väldigt trygg för att jag hade "Jossi" som spelpartner och övriga landslaget, såklart, så jag kände mig väldigt trygg i laget men just i mig själv, nej. Nej. Så där har du faktiskt en poäng, det kan faktiskt vara därför jag tycker att det är lite jobbigt att kolla på.

Var är medaljerna? Du har inte satt upp dem?
- De ligger där under, nej, jag har inte satt upp dem. Nej. Jag är jävligt stolt över dem. Men allt jag har vunnit tidigare, jag har ingenting framme. Allt annat har åkt upp på vinden, men dom här kan jag inte lägga upp på vinden. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dem, det är svårt.

 

 

Rösta på Jenny Wegner och Josefin Hermansson i omröstningen till Jerringpriset genom att ringa 099 - 209 02 (3,60 per samtal), det går att ringa en gång om dagen, och via https://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3295&grupp=16930 samt via SVT:s Duo-app

Skribent: Markus Hegnelius
Epost: This is a mailto link

FacebookYoutubeTwitter

BITS_logga 2014
enbanafritt

Lanetalk

 SUL

BHL
Inbjudan

Idrottslyftet

 

 
Städa Sverige
 

 
bowlaren_liten
 
Sambla AB

Postadress:
Svenska Bowlingförbundet
Box 11016
100 61 Stockholm

Besöksadress:
Skansbrogatan 7
118 60 Stockholm

Kontakt:
Tel: 086996000
E-post: This is a mailto link

Se all info