Det är i sanning ingen rolig läsning. Trots detta är det ett faktum att svensk
bowlingsport har tappat cirka 42% av sina licenserade bowlare under denna period.
Vi har i första hand detaljgranskat våra sex största distrikt och kommit fram till
följande resultat mellan åren 1986 och 2011:
Göteborg har tappat 64%, Stockholm 55%, Skåne 48%, Östergötland 45%,
Småland 42% samt Västergötland 24%.
De sistnämnda har klarat sig i särklass bäst och kan stoltsera med det klart minsta
tappet. Totalt inklusive samtliga distrikt märker vi också en förskjutning. 1985-86
hade de sex största distrikten 70% av alla licenser. Idag är minskningen hela 10%
på dessa, ner till 60%. Det visar att vi har ett tuffare klimat i våra storstäder. Vi kan
också notera att ovanstående sex distrikt har tappat 48% tillsammans medan övriga
distrikt har en klart mindre förlust på 29%, eftersom den totala minskningen är 42%.
En tröst i bedrövelsen är att det inte bara är bowlingsporten som har förlorat
många aktiva licenser. Vid ett möte strax innan jul träffade Skåne ett antal övriga
idrotter som golf, bordtennis, segling och kanot. Här konstaterades en likvärdig
situation i samtliga dessa sporter. Vi kunde också se att bowlingsporten har en
kostnadsnivå som är högre än i många andra idrotter.
Därför gäller det nu att spotta i nävarna och ta rejäla krafttag för att få den här
tråkiga tendensen bruten. Från Skånes sida kommer vi omgående att se vad som kan
göras, men trots uttalanden under minst ett års tid från vår Förbundsordförande i
Svenska BF om hur viktigt rekryteringsarbetet är för svensk bowlings framtid är
det inget nytt under stjärnorna från det hållet. Trots alla propåer och uttalanden är
det bara den praktiska handlingen som räknas. Ibland är det viktigt att känna till
historien utan den står man sig oftast slätt. Det många uttrycker att man aldrig ska
se bakåt kan vara en förrädisk fälla om man vill komma framåt.