DEBATTARTIKEL 1:
Principen var att handikappbowlarna skulle ingå i Svenska Bowlingförbundet på samma
villkor som alla andra medlemmar. Det innebar i klartext att våra SDF hade och har
samma skyldigheter gentemot den här gruppen av medlemmar som för alla andra. Vad har
då hänt under dessa 22 år?
Från Skånes sida tog vi direkt på oss det här ansvaret och startade upp ett seriespel
vilket har utvecklats genom Ing-Marie Billgrens försorg, till något vi är stolta över även
med både DM och annan tävlingsverksamhet som har tillkommit. Tyvärr, är det ett fåtal
distrikt som har följt efter. Detta trots att avtalet klarlägger att samtliga SDF har ett eget
ansvar att dra igång den här verksamheten fullt ut.
Redan hösten 1991 gick SvBF:s generalsekreterare, Christer Jonsson, ut till samtliga
distrikt och vädjade om att starta upp minst en tävling även för handikappade i varje SDF.
Christer berättade att gensvaret var bedrövligt och tillade också att det krävs ett
engagemang från SDF:en om det här ska fungera in i framtiden. Men, säsongen 2011-2012
där man fortfarande kan läsa ut antalet licenser för Funktionshindrade var det 7 distrikt som
nollade och ytterligare 5 distrikt som endast hade ental (1 till 9) licenser. De fyra största
distrikten hade 80% av Handikapplicenserna? Detta är under inga förhållanden acceptabelt.
Samma år 1991 uttryckte Ing-Marie Billgren att man måste komma igång med en egen
instruktörsutbildning för de som ska ansvara för handikappbowlingen. Enligt Ing-Marie
räcker det inte bara med att veta hur man spelar bowling. Det krävs mer kunskap för
att ta sig an de Funktionshindrade bowlarna. Den utbildningen väntade man på redan
1991 och den lyser fortfarande med sin frånvaro.
Vad har då resultatet i stort blivit av den här verksamheten. Jo, Ing-Marie Billgren som
sedan många år tillbaka har varit ordförande i SvBF:s handikappkommitté har själv
varit runt hos en del distrikt och hjälpt till med att försöka få igång den här verksamheten.
Hon har alltför många gånger slagit huvudet i väggen och inte fått gehör för sina idéer.
Det är fortfarande lika trögt som för 22 år sedan på alltför många håll. Kanske det är
dags att göra en stor utvärdering från SvBF:s sida av vad som sker och därmed också
sätta en större press på de distrikt som inte ens har börjat med den här verksamheten
eller fortfarande för en tynande tillvaro. För en sak är helt säker. Den här kategorin
människor finns överallt i alla städer på alla orter i Sverige. Så nu är det på tiden att
komma igång och uppfylla det som en gång för 22 år sedan gjordes upp i ett underskrivet
avtal mellan SHIF och SvBF. Det är inte bara några distrikt som ska ta ansvaret utan alla.