Bowlingen blöder
Jag är inte bowlare sen barnsben. Jag är en kille som började bowla efter att ha spelat
bowling med fotbollslaget när jag var 14 år, men bowlingen har varit en del av mitt liv så
mycket längre. Min mamma och pappa har bowlat sen 70-80 talet och var båda duktiga
bowlare. Men det var inte därför de bowlade, de bowlade för att det var kul att träffa
folket som fanns nere på hallen. De bowlade för att de kände en samhörighet på den
anrika "VM-hallen" (numera Big Bowl). En samhörighet som jag kände när jag första
gången kom ner i Baltiska Bowlinghallen då jag träffade människor jag aldrig träffat förut,
människor som välkomnade mig med en öppen famn, trots att de inte kände mig. Därför
tog det inte lång tid innan jag drog mig ifrån Svedala bowlinghall och laget Bowino. Jag
kände en samhörighet i Kulladal och jag kände verkligen att detta var en klubb jag kunde
växa i, en klubb jag kunde vara mig själv i.
Jag var aldrig ensam. Jag kunde komma ner i bowlinghallen efter skolan och mina vänner
satt där nere, redo och ombytta för att gå ner och träna 2-3 timmar. Man var där från det
att man slutade skolan tills hallen stängde. Man kunde sitta och snacka, spela någon timme,
sen tog man något att äta och därefter gick man ner och tränade ännu mer. Det var roligt
att komma ner i hallen, det var roligt att vara där.
Den känslan har jag tyvärr inte längre. Den känslan har kommit bort någonstans på
grund av allt. Vi har skaffat jobb, flickvänner, allt som stöter bort ifrån bowlingen. Jag
kommer ner i hallen, där är folk jag sätter mig ner och pratar med, oftast pensionärer nu
för tiden. Sen ställer jag mig på banorna, tränar 2-3 timmar, sen åker jag hem. Jag är
ensam om det här numera.
Jag vill inte vara någon polis och säga att detta är fel eller rätt. Det är inte riktigt lika kul
att bowla längre som det var förr. Mycket av detta beror kanske på att vi i Sverige fokuserar
på elit, elit och åter elit. Vi fokuserar inte på bredden i vår bowling, vi fokuserar inte på det
som får vår sport att överleva.
Tyvärr blöder bowlingen för tillfället. Vi fokuserar på våra oljeprofiler, våra 25 klot och
vår timing. När medelbowlaren säger: "Ska det vara så här, så slutar jag". Vi står sedan
alla och tittar på när bowlare efter bowlare slutar på grund av att det är för svårt att gå ner
i hallen numera och göra sina 750 och 4 strike per serie. Det jag vill att vi strävar efter är
att denna underbara sport som är bowling ska utvecklas och vi ska bli bättre och större
tillsammans.
Vi är alla människor och om vi slutar tänka enbart på oss själva och istället tänker lite
mer på varandra, då, endast då kan bowlingen växa.