Hoppa till sidans innehåll
Foto: Svenska Bowlingförbundet Adam Andersson har kämpat sig tillbaka från sju hjärnskakningar och ska i sommar spela EM för Sverige.

Från hjärnskakning till landslaget

10 APR 2019 13:47
För ett år sedan kunde Team Pergamons Adam Andersson inte ens ha en lampa tänd efter sin sjunde hjärnskakning. Till sommaren ska 26-åringen spela EM för Sverige. - Det finns sådana tillfällen när det rinner över, säger han.
  • Uppdaterad: 10 APR 2019 13:47

Nyårsfyrverkerierna i Göteborg hade börjat klinga av och 2018 hade tagit sina första andetag i den mörka, krutdoftande, västkust-luften. Team Pergamon-bowlaren Adam Andersson hade varit uppe på ett litet berg i närheten för att fira in det nya året med sin flickvän. Han skulle upp och jobba dagen efter så de började klättra ner och ta sig hemåt. Det hala berget tog de sig ner för utan några större problem, men sedan kom en trappa i trä. Adam halkade och hans flickvän frågade om han slog i huvudet.
- Nej, jag slog inte i huvudet. Det var jag inte medveten om då. Där och då gick jag hem och kände att det var lite snurrigt och att jag mådde lite illa. Men det var inte värre än att jag gick och jobbade dagen efter, berättar han.

På jobbet började huvudvärken öka och synen försvinna. Inne på sjukhuset bekräftade läkarna vad han egentligen redan visste. Han hade slagit i huvudet, och drabbats av ytterligare en hjärnskakning, den sjunde på bara 25 års tid på jorden. De första två veckorna av 2018 var, som han själv säger, ”ingen höjdare”.
- Man får ligga still i ett mörkt rum. Ingen lampa tänd, ingen TV, man får inte läsa, ingenting. Man får bara ligga och stirra i taket. När man har haft det så i två veckor får man börja ha en lampa tänd. Sedan får man försöka ta sig ett varv runt huset, sedan prova och gå två varv runt huset och så vidare. Man får ta det steg för steg, berättar han.

Adam AnderssonSom ung grabb uppe i norrländska Boden skulle den unge Adam Andersson bli hockeyproffs. Målvakten fick vara med på några läger inför TV-pucken och juniorlandslaget. Men hjärnskakningarna blev för många och varje gång han kämpade sig tillbaka kom ett nytt bakslag, en ny överkörning av en utespelare, en ny ambulans från isen.
- De två sista var att jag inte var beredd och huvudet åkte i sidled. Den sista smällen, jag kommer inte ihåg den, men de som var där säger att det inte var någon jättehård smäll, berättar han.

Bara 18 år gammal sa läkarna åt honom att han inte borde spela mer hockey. Huvudet hade blivit för känsligt, hjärnskakningarna kom för tätt och för ofta. Att ge upp en dröm som man har jobbat för tre till fyra timmar om dagen är svårt. Han gjorde något försök till innan han till slut fick inse att hockeykarriären var över.
- Därifrån gick jag in i omklädningsrummet och packade ner mina grejer i trunken och gick, i stort sett, rätt in i bowlinghallen. Jag bytte ut all tid jag hade lagt på hockeyn och la den på bowling istället, säger han.

Genom sin far hade alltid bowlingen funnits i livet, men nu när hockeyn försvann började han spela bowling på riktigt. Satsningen gav Elitseriespel med moderklubben Bodens BS och, under journaliststudierna, med den klassiska Stockholmsklubben BK Amiki. Sedan ringde storklubben Team Pergamon och han flyttade till Göteborg för att satsa allt på sin ”nya” sport. Drömmen hade gått från att bli landslagsspelare i hockey till att bli landslagsspelare i bowling. Men i det mörka rummet vågade han inte drömma så långt.
- Då kändes det faktiskt för långt bort. Där och då var målbilden att bowla över huvud taget, på någon form av elitnivå, säger han.

- Jag har haft så många tidigare att jag vet att det tar längre och längre tid att ta sig tillbaka. Det enda som oroade mig då är att det är min sjunde, och jag är inte jättegammal. Man har ju hört om en massa hockeyspelare som har problem med kronisk huvudvärk. Man vet inte om det kommer att ta två månader, eller två år. Den oron fanns ju, hur länge ska det här vara så här? Men man får ju försöka att inte fokusera på det utan att fokusera på att bli bättre. Jag vet ju ungefär vad jag ska göra, säger han.

Efter ett par månaders rehabilitering gjorde Adam Andersson sitt första försök attAdam Andersson och Team Pergamon efter SM-guldet 2017 gå tillbaka till bowlinghallen. Inte spela match, inte tävla, inte träna, utan bara vara i hallen under en av Team Pergamons träningar. Han klarade någonstans mellan fem och tio minuter.
- Så får man vila ett par veckor till, så klarar man tjugo minuter. Det är segt. Det är inte roligt. Man vill tillbaka, vara med grabbarna och tävla, så kan jag inte ens stå i bowlinghallen i femton minuter utan att må dåligt, säger han.

- Innan det hände bowlade jag väldigt bra. Det kändes som det höll på att lossna lite. Som vanligt kom det med en jävla dålig timing. Bowling är det man har haft i huvudet att komma tillbaka till. Det man brinner för och vill kämpa för, säger han.

För ganska precis ett år sedan, i april 2018, fyra månader efter nyårsafton kunde vänsterhanden återigen få leverera ett klot på en bowlingbana. Den dagliga huvudvärken var då så liten att den tillät spel. Säsongen var snart över, det efterlängtade slutspelet upplevdes från läktarplats, men livet började återgå till det normala.
- I början när man kunde spela var det väldigt, väldigt skönt, bara att vara tillbaka och kunna göra det igen. Samtidigt är det alltid en brottningsmatch där man ville att det skulle kännas helt bra igen. En del av mig tyckte att det var kul att vara tillbaka, en del får kämpa för att ge sig själv den tid det behövs innan man är tillbaka där man var innan, och att det måste få vara så, säger han.

- Nu har jag gjort det här sju gånger. Innerst inne vet jag att jag kommer tillbaka. Det går om man bara jobbar hårt. Det bara visar hur mycket jag brinner för det här, hur mycket jag vill hålla på med det här. Hur mycket jag brinner för att tävla och bli bra. Det är en extremt stor del av min person och har varit det så länge jag kan minnas. Jag gillar inte att ge mig. Det bara är så, säger han.

- Det går en gång till, det går en gång till.

Det går en gång till. Redan under sommaren kom två tävlingssegrar: Bowlingbonden i Rättvik och Kungälv Open. Formen fortsatte uppåt. En elfteplats i den stora internationella tävlingen AIK Tournament vid nyår. En femteplats i klassiska Ballmaster i Helsingfors. Seger i Tidaholmsstrajken under februari månad, och nu på våren, en sjätteplats i Brunswick Euro Challenge på EM-arenan Dream Bowl Palace i München.
- Prestationsmässigt, med tanke på det där, har det gått svinbra. Om man blickar på det stort så har det gått väldigt, väldigt bra. Bättre än jag hade kunnat begära och snabbare än jag hade kunnat begära, säger han.

I sommar ska Adam Andersson dra på sig landslagströjan tillsammans med lagkompisen Mattias WetterbergDen nya förbundskaptenen Patrick Backe tyckte också att det hade gått bra. Så bra att han tog ut 26-åringen att representera Sverige vid sommarens Europamästerskap för herrar, trots att han inte ens var med i bruttotruppen Team Sweden.
- Det var verkligen… helt overkligt. När det händer är det svårt att ta in. Det är någonting som man drömt och fantiserat kring. Det landade inte på en gång, men när det gjorde det var det svårt att se cool ut. Det gick från chock till förlösande glädje, till någon form av lättnad. Någonstans fick man till sig att det var värt det. Alla timmar, alla sena nätter, alla gånger man har gått till gymmet när andra har gått och lagt sig. Allt blev bara värt det, från en sekund till en annan, säger han.

På ett år har Adam Andersson gått från att, i ett helt mörkt rum, ligga och drömma om att kunna spela bowling till att han, den tionde till tjugoförsta juni, ska spela EM i en svensk landslagströja.
- Bara det att jag fick mailet om att jag skulle skicka in min tröjstorlek… En morgon öppnade jag mailkorgen som vanligt, det var ett sådant där tillfälle där jag fick gå därifrån. Det finns sådana där tillfällen när det rinner över, säger han.

De starka känslorna av att ha övervunnit hjärnskakningarna igen och ha uppnått sina drömmars mål gör dock inte att han slappnar av. Elden i själen vill fortfarande bli bäst, vill fortfarande vinna. Den slocknar inte bara för att en dröm har blivit verklig.
- Jag känner inte att jag kan gå in i ett EM med en svensk landslagströja på mig och sikta på att bli topp tio. Om jag går in med inställningen att det ska bli EM-guld, då krävs det att jag ska gå varenda centimeter. Det är det jag måste ha i huvudet, att jag åker dit för att vinna. Det är då jag kommer förbereda mig på bästa sätt. Från inspelningen till sista slaget ska jag göra allt för att vinna, säger han.

Det är många som drömmer om landslaget och lägger ner fruktansvärt mycket tid, kraft, ork och pengar för att nå dit. Men det är få som får äran att spela för sitt land. Det krävs otroliga mängder träning, vilja och tålamod för att nå dit och Ibland bidrar motgångar till att man når framgångar.
- Jag vet att jag orkar kämpa hårdare än de flesta. Jag tror att det är därför jag är där jag är. Jag är inte en större talang än vad någon annan är. Det finns bowlare som släpper bättre än vad jag gör, har högre fart, kan skruva mer. Men jag tror att det är få som de senaste åtta åren har jobbat hårdare än vad jag har, säger Adam Andersson, landslagsspelare i bowling.

Skribent: Markus Hegnelius
Epost: This is a mailto link

FacebookYoutubeTwitter

BITS_logga 2014

J EM
J-EM 15-21/4
Livestream

SM
Individuella SM 2019
16/3 - 8/6
ParaSM
Para SM 2019
4/5 - 12/5

enbanafritt

SUL
Resultat och tabeller

BHL
Inbjudan

Idrottslyftet

 

 
Städa Sverige
 

 
bowlaren_liten
 
Sambla AB

Postadress:
Svenska Bowlingförbundet
Box 11016
100 61 Stockholm

Besöksadress:
Skansbrogatan 7
118 60 Stockholm

Kontakt:
Tel: 086996000
E-post: This is a mailto link

Se all info